Naiteemma

Jag har låtit bloggen stå tom ett tag, mestadels på grund av mitt dåliga mående och en förjävlig förkylning men även på grund av extrem stress i mina studier och för att min mamma har blivit sjuk.

Låt mig gå igenom allting...

 

Jag har börjat tycka att terapin gör nytta, trots enbart cirka 5 möten. Vi pratar mycket om mitt förflutna och traumatiska upplevelser, och jag har fått prata av mig om alla saker som stör i min vardag - bland annat den evigt närvarande ångesten. Vi pratar mycket om vilka som är de största känslorna som närvarat i mitt liv vid olika tidpunkter, vilket tyvärr har varit mycket rädsla, sorg och ilska över vad som har hänt mig.. Jag har även fått tips och idéer på hur jag kan lugna ångestattacker när de väl kommer, men det känns ibland omöjligt. Jag har dock lyckats avstyra två inkommande panikattacker i samband med att något triggat min PTSD, så det känns väldigt skönt och som ett stort steg för mig! Mitt mående har gått upp och ner under ett par månader, men det går framåt på terapin som sagt.

 

Skolan har varit en enda stor röra, där jag fått agera mamma i grupparbetena vi haft och även ta ytterligare ansvar i mina studier för att ens förstå vad det är vi håller på med. Mitt huvud känns som att det ska explodera när jag behöver stressa så otroligt mycket! Jag bad även om förlängd skrivtid på den senaste tentan på grund av min mammas akuta insjuknande, men inte ens det kunde mina lärare ha överseende med.. Jag behövde verkligen få hjälp och stöd under förra kursen då jag mådde uruselt, men ändå fick jag ingen. Man ber om hjälp men får ingen. De ger en bara en klapp på axeln och låter en sen drunkna i sin egna ångest och sina katastroftankar. Fy fan, som jag hatar mina lärare ibland! Noll empati, noll medkänsla, noll förståelse.. Som tur är har jag mina finna vänner M och E som förstår mig, som hjälper mig. Jag hade aldrig orkat annars.

 

Min mamma blev också akut sjuk i November, vilket har vänt hela min tillvaro uppochner.. Min pappa ringde mig en Söndagseftermiddag, helt skakig i rösten, och berättade att min mamma fått ett anfall när de varit ute på stan. Han nämnde aldrig ordet stroke, utan det var mer: "Nu hoppas vi bara att det inte är det vi tror att det är." Det var bara underförstått att han trodde att det gällde en stroke, det förstod jag direkt när han berättade om vad som hänt. Symtomen fick alla i familjen att tro att det var en stroke det gällde. Mamma låg i ambulansen efter anfallet, kunde prata och ambulansen for sen iväg med henne till sjukhuset. Vi väntade i 3 dagar innan vi fick höra att det var ett EP-anfall från en jättestor hjärntumör - en godartad sån. Men att få beskedet att ens mamma har en hjärntumör som ger symtom liknande en stroke kändes så overkligt.

 

Min mamma opererade bort hjärntumören i Torsdags och det var en lång operation, men det verkar ha gått bra! Efter operationen fick hon genomgå olika tester för att se att alla kroppens fysiska funktionerna fanns kvar, men även att hon kunde se, höra och prata, vilket också gick bra. Hon ska inte heller behöva cellgifter eller någon vidare behandling om jag förstod läkarna rätt, så det känns fantastiskt! Jag tror att bara hon får tid att återhämta sig nu så blir allt bra igen. Jag vill bara att hon ska bli frisk och få må bra.. Hjärtat går verkligen i tusen bitar av att tänka på hur min mamma mår, hur ont hon har och hur jobbigt allt det här är för henne.

 

Nu har ni uppdateringen om mitt liv den senaste månaden. Det har varit, och är, rörigt, krångligt, jobbigt och ångestfyllt. Jag kämpar varje dag för att inte falla tillbaka i gamla dåliga vanor. Jag bakar, lagar mat, kastar mig in i kurslitteraturen - fokuserar på annat helt enkelt. Det behövs just nu.